I flera svenska kommuner pågår rättsprocesser om PFAS-utsläpp, och fler kan följa. I en ny bok har juristen och forskaren Johanna Chamberlain gått igenom gällande lagstiftning och pågående mål. Analysen visar att PFAS-skador är svåra att hantera inom nuvarande rättssystem och innehåller förslag på hur processerna kan bli mer effektiva, ansvarsfrågan tydligare och preskription svårare att åberopa.
PFAS-fall pressar rättssystemet
PFAS är en grupp svårnedbrytbara kemikalier som använts i stor omfattning sedan 1950-talet, bland annat inom industrin och i brandskum. Stora utsläpp har lett till långvariga föroreningar och komplicerade rättsprocesser där ansvar, skadestånd och preskription prövas.
I uppmärksammade mål, som i Uppsala och Ronneby, handlar tvister om vem som bär ansvaret för förorenat dricksvatten och vem som ska betala ersättning. Enligt Johanna Chamberlain illustrerar fallen svårigheterna med att passa in PFAS-skador i traditionella skadeståndsrättsliga kategorier.
– Skadeståndsrättsligt kan man tala om en ny skadetyp när det gäller PFAS-skador. Föroreningsskador är svåra att passa in i rättssystemet och det illustreras särskilt tydligt av fallen i Uppsala och Ronneby. Med tanke på att det finns många PFAS-förorenade områden i vårt land kan vi räkna med flera rättsprocesser, säger Johanna Chamberlain, docent och forskare i civilrätt som nyligen gett ut en bok som handlar om PFAS.
Förslag om framtida skada och preskription
I sin forskning pekar Johanna Chamberlain på att rättsprocesserna ofta blir utdragna när skador uppstår gradvis över tid. Hon lyfter möjligheten att i större utsträckning använda miljöbalkens regler om skadestånd för framtida skada, exempelvis kommande kostnader för vatten- och marksanering.
En sådan tillämpning skulle kunna minska antalet parallella processer och göra hanteringen mer resurseffektiv för både domstolar och parter. Hon menar också att PFAS-föroreningar bör ses som pågående störningar, vilket kan påverka bedömningen av preskription.
– I dag tar rättsprocesserna lång tid och blir många när det handlar om gradvis uppkommande skada. Via miljöbalken finns en möjlighet att utdöma skadestånd för framtida skada, såsom kommande stora kostnader för att rena vatten eller mark. Den borde utnyttjas i PFAS-fallen. Det finns exempelvis utrymme för detta i Uppsalafallet där kommunen drivit frågan gentemot Försvarsmakten. En sådan tillämpning av miljöbalkens regler skulle förenkla rättsprocesserna och göra det billigare och smidigare för både parterna och domstolarna.
Svårt att visa orsakssamband
En central utmaning i PFAS-målen är bevisfrågan. Skador upptäcks ofta långt efter utsläppen, och bevisningen bygger på komplexa naturvetenskapliga modeller som ska värderas juridiskt.
– Beviskravet för orsakssambandet kan behöva nyanseras framöver. Om man jämför med våra nordiska grannländer ser det annorlunda ut där, då beviskravet vid föroreningsskador i regel är formulerat som ”sannolikt” medan det i svensk rätt är ”övervägande sannolikt”, säger Johanna Chamberlain.
Källa: Uppsala Universitet
