Svenskt Vatten bedömer att ett tjugotal kommuner behöver vidta åtgärder för att komma under Livsmedelsverkets gränsvärde för fyra PFAS-ämnen i dricksvattnet. Kostnaden för att klara det nya gränsvärdet beräknas uppgå till 6 miljarder kronor i uppstart och därefter en miljard kronor i löpande kostnad per år för de kommunala vattenbolagen.
– Det är orimligt att va-kollektivet och vi som dricker vattnet måste stå för reningskostnader i vattenverken för PFAS-utsläpp som någon annan har gjort. Det måste vara förorenaren som betalar och står för den kostnaden, säger Sandra Strandh, dricksvattenexpert på Svenskt Vatten.
I början på 2021 beslutade EU om ett nytt dricksvattendirektiv med gränsvärden för PFAS som gäller för alla medlemsländer. Det gränsvärdet baserades dock inte på hälsorisker.
När ett EU-direktiv fastställts innebär det att Sverige måste införa nationell lagstiftning för att det ska gälla. Till skillnad från EU beslöt Livsmedelsverket att de svenska föreskrifterna skulle ange ett hälsomässigt baserat gränsvärde för PFAS i dricksvatten. Gränsvärdet baseras på en riskvärdering som den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, EFSA, har gjort avseende livsmedel. Det innefattar då både mat som man äter och dricksvatten. Gränsvärdet är satt till 4 nanogram per liter för fyra olika PFAS-ämnen. Det finns visserligen tiotusentals olika PFAS-ämnen men EFSA har bara gjort en riskbedömning för hälsan av fyra.
– Om det satta gränsvärdet inte överskrids ska man kunna dricka vattnet varje dag under en hel livstid utan några risker för hälsan, säger Sandra Strandh.
Det finns två gränsvärden i EU:s direktiv, 100 ng/l för 20 PFAS-ämnen samt 500 ng/l för totalhalten av all PFAS i dricksvattnet. Medlemsländerna kan välja att antingen införa ett av dem eller att införa båda. Sverige har hittills valt att införa 100 ng/l för 20 PFAS-ämnen och har dessutom valt att lägga till ett PFAS-ämne, och åtar sig därmed att underskrida 100 nanogram per liter för 21 PFAS-ämnen.Gränsvärdena börjar gälla från och med den 1 januari 2026.
– Man kan säga att situationen ser olika ut i olika EU länder, men man kan konstatera att länder som Sverige och Danmark har satt ett nationellt strängare värde för vissa PFAS, säger Sandra Strandh.
Det blir svårt för kommunerna att hinna införa system för att rena dricksvattnet under gränsvärdet redan till nästa årsskifte. De är dock skyldiga att inleda undersökningar för att se om det överskrids.
– Men majoriteten av alla kommuner har koll på PFAS-halten i sitt dricksvatten och jobbar redan nu i olika typer av pilotprojekt för att titta på vilken lösning man ska välja, säger Sandra Strandh.
Investeringskostnaden för reningen uppskattas till 6 miljarder och löpande till en miljard per år. Den största kostnaden kan kopplas till installation av nya reningssteg i vattenverken, men eventuell utbyggnad av vattenverken för att få plats med den nya utrustningen kan också också innebära en betydande kostnad.
– Det finns mycket att fundera på för man ska ju också bedöma vilken reningsmetod som ska användas, och det beror lite på vilken PFAS-sammansättning som kommunen har i sitt specifika vatten. Vi har ungefär 10 000 olika PFAS-ämnen vilket gör att kan det skilja sig väldigt mycket från hur vattnet ser ut i olika kommuner när det gäller vilka specifika PFAS man har problem med, säger Sandra Strandh.
De flesta dricksvattenproducenterna förväntas rena vattnet med aktivt kol för att klara gränsvärdet på 4 nanogram per liter. Vattnet passerar då en bädd av kol, där PFAS-molekylerna fastnar. Utmaningen med tekniken är kolfiltret bara klarar av begränsade mängder PFAS. Det måste därför regenereras med jämna mellanrum.
Sverige saknar i dag en större anläggning för ändamålet, och ofta skickas kolet i stället utomlands till Belgien eller till Tyskland för regenerering för att sedan skickas tillbaka till Sverige.
– Om man tittar klimatmässigt och kostnadsmässigt är det inte den bästa lösningen på sikt. Men just nu är det den lösningen man har, säger Sandra Strandh.
Finns det diskussioner om att starta sådana här anläggningar i Sverige?
– Ja, det vet vi att det finns. Ett av företagen som jobbar med kemikalier till dricksvattentproducenter tittar på att eventuellt starta en sån här anläggning i Sverige. Vi ser ju från Svenskt Vattens sida att det är viktigt att vi har den förmågan i Sverige också givet att vi ska kunna vara mer självförsörjande både ur ett beredskapsperspektiv och ett klimatperspektiv.
Behövs det mer initiativ och åtgärder från politiker och myndigheter för att komma åt PFAS-problematiken?
– Ja verkligen. I dricksvattenbranschen är vi överens om att utsläppet av PFAS till miljön måste stoppas. Det är grunden, och det måste vara förorenaren som betalar och står för den kostnaden, inte du och jag som dricker vattnet som det blir i dag. Därför är det väldigt viktigt att vi får till ett brett PFAS-förbud på EU-nivå, som nu ligger uppe på förslag, för att vi ska kunna fasa ut användningen så fort som möjligt och därmed minska halterna i miljön. PFAS är vad man kallar för en evighetskemikalie så den kommer att finnas kvar i generationer framöver, men vi måste verkligen göra det vi kan nu för att stoppa nya utsläpp, säger Sandra Strandh, och fortsätter:
– Men utöver det här PFAS-förbudet på EU-nivå är det jätteviktigt att vi på nationell nivå sanerar de förorenade områden som fortsätter att läcka ut PFAS i dag i miljön. Där ser vi att staten har ett stort ansvar att se till att den här saneringen blir av och att finansiera den.
Anders Carlsson
